Blandade känslor och vardag


Sen Maj när Jordan var tvungen att åka tillbaka och jag inte fick följa med har man varje dag gått och väntat på när gränsen ska öppna och jag ska kunna komma tillbaka. Månad till månad har man blivit besviken och tappat förhoppningar om att ens få åka tillbaka, och för att detta inte skulle ta allt för mycket på psyket fick man ju någon stans stänga av och helt enkelt gå in med inställningen att vi ses till Jul.
Att göra det när man är mitt i sommaren är inte jätte kul men det behövdes göras.

Jag längtade varje dag men vi stöttade varandra hela tiden på distans och vårat förhållande gick från att alltid ha en vardag ihop till att få ihop en vardag och ett förhållande på FaceTime (tack gud för FaceTime).

Men någon stans hittade jag en ny vardag och eftersom det var mitt i sommaren var alla lediga och man kunde ändå göra saker även om restriktionerna var som dom var, det var helt enkelt stor skillnad på att vara i Moskva än Sverige.

Jag är så tacksam för denna sommaren, jag har aldrig fått så mycket tid tillsammans med vänner och familj på säkert 4-5 år och det har varit så otroligt tacksamt.
Jag har provat på nya saker och utvecklats enormt på min personliga nivå, jag har gjort klart min utbildning och lärt mig vara mer och mer ensam. Vilket är otroligt viktigt! Jag är en person som tycker om egentid och behöver tid för mig själv, men det är stor skillnad på att vara ofrivilligt själv eller att faktiskt välja att vara själv, förstår ni hur jag menar?

När det sen gått 5 månader och jag åkte hit i november igen så var jag så otroligt glad. Det var glädjetårar och vi vågade inte hoppas på något förens jag hade landat med planet, sprungit in i Jordans famn, kört 45 min för att sen vara innanför dörrarna i vårat hus. DÅ var jag här på riktig.

Så från att gå från en vardag där jag bor ensam i en lägenhet till att sen få tillbaka en vardag med Jordan igen är annorlunda, mer annorlunda än vad man tror.
Jag har inte längre familjen och vännerna nära, jag kan inte vara lika flexibel, jag har inte längre mitt plugg och jag behöver börja på en ”ny kula”.
Sånt som man varit van vid tidigare har nu gått och blivit en annan vana, man tror att allt ska va som vanligt men under 5 månader står inte tiden still.

Oavsett är det ingen plats jag hellre vill vara på, än här med honom. Han är så otroligt bra på att få mig att känna mig hemma igen och komma in i vardagen.
Jag känner att jag nu fått in mer rutiner, jag har skapat mig mer och mer min vardag och skapat tid för saker jag vill göra. Även om jag inte kommer kunna vara lika flexibel här så är det tillräckligt på den mån man kan.

Jag hoppas inte detta blev för långt för er att läsa, och att ni tyckte det var intressant. Kanske är det någon som känner igen sig med att vara vilsen i sin egna vardag?

Senaste månaden där det ekade tomt här inne var under perioden vi väntade på alla svar och dokument kring att jag skulle åka tillbaka, en månad tog det att fixa och det fanns liksom inte rum för att fokusera på något annat än det just då...
Men jag ser fram emot att få in lite fler inlägg här nu och ska bli kul att skriva till er!


Kram,
Bianca

Gillar

Kommentarer