Vi flyttar till...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska börja.

Jag tror att jag försöker att förneka det lite, att det är påväg att hända. Det är långt ifrån klart med tanke på hur fort det kan gå men samtidigt kan jag inte hindra mig själv från att se det framför mig. När jag först hörde det kände jag inget alls utan mer "Jaja, vi får se. det är väl nåt nytt imorgon igen". Men denna gången känns det lite mer seriöst och lite lite mer verkligt, på det sättet att det faktiskt skulle kunna bli så. Vi kanske kommer bo där.

Det jobbiga i detta är, jag komma behöva lämna tjejerna och min trygghet här igen. Jag har liksom aldrig känt denna känslan innan. Som när vi flyttade från Helsingborg till Holland, det var tufft att lämna alla samtidigt som det var ett väldigt naturligt steg efter gymnasiet och något som många andra gjorde samtidigt. Man var liksom taggad på att prova något nytt, även då man fick blunda för det här med att det skulle bli jobbigt utan mina vänner och familj.

Från Holland till Norrköping, inga problem. Det var helt underbart att bara få flytta till Sverige, tänk hur nära alla skulle ha till att hälsa på oss nu. Sen dessutom kändes det helt ärligt som det inte riktigt kunde bli sämre någon annan stans haha.
Jag blir ledsen när jag skriver detta men jag kände att jag ville få ner det för att minnas, för att veta exakt vad jag kände just i denna stunden.

Jag och tjejerna har snackat om det lite fram och tillbaka "Hur skulle det vara om någon utav oss lämnar i sommar??" i följd med "När ingen kommer lämna, inte nu, isåfall till vintern." Det har aldrig känts på riktigt, man har puttat bort alla tankar om att det skulle vara på riktigt.

Jag kommer tycka att det är extremt jobbigt att lämna dom, vi har kommit så nära varandra på så himla kort tid och jag VET att jag aldrig kommer träffa liknande vänner någon annan stans. Nä det vet jag inte men just nu känns det så. Jag vill inte tänka det och jag vill inte prata om det, jag är rädd att berätta för dom och jag vet inte hur jag ska säga det.

_____________

Det kom som en chock samtidigt som att jag inte kunde varit mer förberedd. Sanningen är att man är nog aldrig förberedd på vad som ska hända men man ställer om så himla fort med tanke på att man någon stans ändå vet om att det kan hända.

För oss tjejer har faktumet att någon ska lämna varit det sämsta men privat, är det de bästa som kan hända. Det är exakt detta man vill för det är så man utvecklas och det är så man kommer vidare i den här världen. Detta är målet.
Jag har dag för dag hunnit smälta det mer och mer, jag har aldrig varit ledsen över faktumet att flytta utan bara för att lämna. Det kommer bli ett helt sjukt äventyr minst sagt och jag är så glad att få göra detta tillsammans med Jordan. Det är så häftigt att se hur både han och jag utvecklats på så kort tid.

Tiden går så himla fort att allting vi gjort under de senaste typ 3 åren känns som 1 långt.
Jag älskar att se glöden i honom, glöden som skapas i oss båda när vi peppar varandra. Det är så fint att få dela detta ihop, få utmanas tillsammans och se hur man varje dag lär sig något nytt.
Jag har aldrig valt att vara en del av fotbollen men jag har valt att vara med honom och det är ett val jag aldrig kommer ångra, sen vad det innebär får vi helt enkelt ta med tiden. Det viktigaste med detta livet är nog att man alltid lever i nuet, man måste vara här och nu för att sedan när något väl dyker upp vara beredd samtidigt som man är här och nu, tills det är klart och man är redo. Redo för ett nytt ställe att vara "Här och nu" på. Det är på grund utav detta som det går så sjukt fort.

Och angående tjejerna, jag vet med hela mitt hjärta att detta inte är sista gången vi ses. Vi har redan planerat när dom kan komma och hälsa på. Bara man vill så löser det sig.
Har man riktigt tur så hamnar vi kanske på samma ställe i framtiden.😉 Under tiden kommer vi att hälsa på varandra.

Jag är så otroligt stolt över Jordan och hur jag dagligen får se vad han brinner för och hur han alltid på något sätt driver sig själv mot sina mål. Stora som små. Det pirrar i magen och jag är nu mer än redo för vårat nya liv, nya utmaningar och nya mål. Både för mig och för honom.
I med- och motgång är jag alltid vid din sida.

Moskva, nu kör vi!

Kram, Bianca



Gillar

Kommentarer